Washington

En lååång dag är slut. Klockan 06.00 ringde väckaren och vi var inte överens, väckaren och jag. Men efter en svåräten frukost på hotellet (resfeber?), så var det dags att packa bilen en sista gång. Och köra in till MIA - Miami Airport. Det skulle ta 20 minuter. Vi höll på en timme. Önskar att jag fick se "från ovan" hur vi körde runt, runt, höger, vänster, höger, höger, runt, runt... innan vi var framme på hyrbilsfirman på flygplatsen. Med en madame från helvetet som tog emot oss. Mest stressigt var det nog då jag stod mitt emellan två filer och läste skyltar och det tutade från två håll bakifrån...

Mätarställningen när vi återställde bilen.
Den var ny då vi hämtade den,
nu har den gått 617 mil.

Nåväl. När vi lämnat bilen, fick vi åka buss till flygplatsen (där vi redan var - men tydligen är MIA stort!) Där fick vi en ny insikt. Nu har jag och Cia ytterligare saker att styra upp i det här landet. Rutinerna runt incheckning på flyget. Orkar inte ens skriva om det, men det var tur vi var tre timmar före avgång på flygplasen. Sen säkerhetskontrollen. SÄKERHETSKONTROLLEN. Man väntar bara att nån av vakterna ska använda de där blåa plasthandskarna de har på sig och säga "Bend over".

Tågstationen inne på flygplatsen

Sen när vi var "innanför grindarna" så fick vi åka tåg (?!) till vår gate. Planet var en timme försenat. Tur. Då hann vi äta. På en restaurang som glömde vår beställning. (Är vi helt osynliga ?!) så vi behövde den där timmen.

En i den långa raden av rulltrappor för att hitta bagaget

Sen tog vi en taxi till hotellet. Vi hade ingen aning om hur långt eller hur dyrt det skulle bli. Men med vår packning så vill man inte åka buss. Våra billiga kläder som vi shoppat håller på att bli ganska dyra nu med avgift för extraväska på flyget och taxiresa... men det pratar vi inte om. Vi tar det på "firmakortet". Låter bra va? Men det är vårt gemensamma kort där vi satt in pengar för just såna utgifter som hotell, taxi, mat, bensin osv. Otroligt praktiskt!
Nåväl, vår Indiske taxichaufför talade med underbar indisk-engelska och hann berätta både om sin fru, sin rika motorcykelsamlande vän och om vädret i USA.

Taxichaffis som nog inte trodde på att jag körde MC.
Men han var impad av våra mil i bil i USA.
Jag var impad av hans dialekt.

Så direkt ut på stan för att nyttja detta dygn till fullo. Mat hinner man alltid med och promenad längst shoppinggatorna (jag handlade inget!) Men Cia var till sig över Vintage kläder... jag var för trött. Det är bra att vara trött - det blir billigare så.
George Town heter området och det är så vackert!

Old Stone House.
Vi passerade och jag fotade som vanligt med min iPhone
 och det ser ut som fejkad himmel, va?
Men det var precis skymning

Vacker stadsdel!

Åt middag på en liten Italiensk balkong.
Mysigt!

Balkongen sett från gatan

Nåt ska man ju fota.
Säckpipespelare, eller vad heter de?
Inte ville han ha pengar heller.

 På alla ställen här i Amerika vill man ha "tips". Dricks. På en del restauranger lägger man helt enkelt på 15-20% utan att fråga. (plus skatt ca 10%) Förutom alla restaurangbesök så ska det tippas till kvinnan på toaletten, till städerskan, till killen som sitter i garaget, portiern som visar vägen och svarar på frågor, till väskbäraren (ja han får då jobba iaf) osv.
Så vad vill jag ha sagt med det då? Ja, att det kostar att både äta och skita i det här förunderliga landet.

I min toalettserie har jag nu kommit fram till
en svart. Men HEL toalettring.
Det går framåt i Washington

Nu har vi landat på hotellrummet som har ljuvligt sköna sängar och ska göra en snabb tur till Vita huset i morgon innan vi åker tåg till NEW YORK.  Den staden ser jag fram emot.