Hemma igen

Så var ordningen återställd. Eller?
Kanske inte riktigt ännu. Sov nästan 16 timmar i natt och har känt mig pigg idag. Besök av syster, systerdotter, dotter och måg. Lite tvätt och sen var det kväll igen. En bra dag.

Resandet hem gick bra, vi fick vänta lite i London efter försenat plan, så jag fick boka om min flygbiljett hem. Blev dyrt, men det var det värt. Då man är så nära (i Sthlm) så finns liksom ingen återvändo. Då vill man bara hem.

Det kommer att ta lång tid innan jag har smält alla intryck, av alla upplevelser denna intensiva månad. Jag är glad att jag har bloggat, så jag kan gå tillbaka och läsa vad jag har gjort.

Nu väntar en helg med motorcykel, hämta älsklingen Alma hos hundvakterna och träffa syskonen och goda vänner!

N Y - Staden som aldrig sover...

...fast det gör jag:-) Somnade igår kväll och bloggen fick ligga nere...
Är rejält trött efter sista intensiva veckan här. Hotellrummet vi har är dessutom klaustrofobiskt och varmt. Ljuden höga, kuddarna hårda och mycket spring i benen. Så sova är väl inte det jag förknippar N Y med....Men det ligger CENTRALT! Det är bara några steg till "trappan" på Times Square, där alla sitter och där halva-priset-show-biljetterna finns. Tänkte köpa biljetter där igår till Memphis - musikalen, men det var två timmars kö....!
Här finns så mycket att se, så man ägnar inte två timmar till att stå stilla. Så vi fick köpa biljetter på ett annat kontor och det var det värt! Ännu en Broadwayshow som tog andan ur mig. Den handlade om 50-talets USA och om konflikten mellan vita och svarta. Otroligt berörande och man förundras hur det var här då. Vackert, roligt, tragiskt, välspelat. Och såna fantastiska sångerskor/sångare det finns här...
Man undrar vad man ska se i Sverige som klår detta...??


Sammanfattar dagen med lite bilder;

En klassisk Starbucks frukost. Bagels, så konstiga då jag kom.
Så naturliga då jag åker

Shopping i Soho. Äntligen hade jag en påse! Annars är det jag
som går in i en butik. Och Cia som kommer ut med en påse:-)
Men igår vann jag....?!...

Förväntansfull utanför teatern. Här går man från gatan,
direkt in i salongen, så det är alltid mycket köer utanför.
Bäst är att gå dit 5-10 minuter innan och slippa stå i kö.

Reklam på gatan för ännu en musikal som vi inte hinner se...

Rolig shopping i storstan!

Vi har köpt en extraväska.
"Barna måst ju få skor...!"

Annat som hände igår, var att jag träffade en taxichaufför som med broken english frågade om jag ville bli hans fru (jag såg nog rik ut med en massa påsar...?) Jag tackade vänligt nej och han undrade hur länge jag skulle lida av broken heart (såg jag så förtvivlad ut...?)

Cia träffade hennes idols kompis. Jon Bon Jovis typ jobbarkompis. Hon var hög..!

Och vi var "ifrån" varandra i flera timmar (shoppade på var sitt håll) och det var enda gången vi var separerade på en månad. Hur ska det här gå när man kommer hem...?

Packade igår (lite luft kvar...!) och nu är det dags för frukost... och en sista sväng på stan...:-))?

Mycket som händer i NY

Facebook - på rätt använt sätt - är ju en fantastisk företeelse. Det kan jag skriva hur mkt som helst om. Men nu fokuserar jag på dagens händelser.
Skrev på FB om föregående natts händelser och vips (ett ord som är roligt att använda märker jag) så hade jag en förfrågan från en PT-Facebook-vän om jag kunde tänka mig att rapportera härifrån.
(såg mig själv med en allvarsrynka mellan ögonen, en mick i handen och en kamera i ansiktet..."...bla, bla bla....det här är Åsa Persson, direkt ifrån New York...")
Nu ska man inte skämta om det här (eller ska man?) och sen så berättar väl den där tanken mycket mer om mig än vad jag egentligen vill säga... eller? Nåväl...

Stackars Ylva från PT fick väl ringa mig 10 ggr innan hon fick nåt vettigt att skriva om. Varför? Först ringde hon för tidigt.. vi åt frukost. Sen ringde hon några ggr på vägen dit (till Ground Zero alltså). Det tog en himla tid innan vi kom dit. Säkert två timmar ägnade vi åt att åka buss och kliva av på fel hållplats och vänta och åka igen och bilköer och polisavspärrningar... Under tiden fick vi se fina byggnader:

Empire State Building.
Högst i NY sen tvillingtornen rasade...

Samma byggnad, fast närmare...

..och nästan rakt underifrån...

När vi väl var framme ville jag bilda mig en egen uppfattning, så Ylva fick vänta tills jag kunde berätta mer. Nu blev inte det, det lättaste för NY polisen såg till att det inte skulle bli folksamlingar, så man fick inte stanna. Gissningarna var väl av folk runt omkring att firandet retar upp anti-amerikanarna och man är rädd för attentat. Men nån rädsla upplevde jag aldrig. Bara människor som gick förbi och en del lämnade blommor och andra fotograferade. Som en minneshögtid kändes det som.
Det vi sett på nyheterna, t.ex från Vita huset var ju rena karnevalstämningen, så vi blev lite förvånade.

Samtidigt förstår man hur stort det här är för de som bor här. Nästan alla som bor här känner någon som dog den där dagen för snart 10 år sen.

Mycket media på plats

och poliser

och människor...

avspärrat runt området där Twin Tower låg..

Vet just nu (mitt i natten igen) inte vilka bilder PT publicerar, men det var svårt att få några vettiga bilder. Sen då jag skulle MMS:a dom till redaktionen, så funkade det inte. Men till sist så hittade jag Starbucks (tack Gud för Starbucks) med gratis Wi-Fi (vaj-faj, för er som följer bloggen). Så då kunde jag maila bilderna istället.

Inne i min iPhone värld...

Då uppdraget var slutfört hade halva dagen gått och vi firade med att åka ut till frihetsgudinnan. 

Vi började med en Pritzel (minns inte vad dom heter)...En kringla med salt på. Kändes som en saffransbulle utan saffran. Och med stora saltkorn på. Näääää....

Bra att NÅNTING smakar illa här...

Och sen... tittade vi på Frihetsgudinnan. Kikade lite alltså. Hade jag haft en kikare hade jag sett henne riktigt bra. Vi åkte aldrig med båten ut. Cia har varit där förr och jag har så många upplevelser i ryggsäcken så Gudinnan får vänta på ett besök från mig....

Frihetsgudinnan... på långt håll:-)

Sen var det dags för att strosa runt i kvarteren i Little Italy och Chinatown. Vi gick in i affärer och Cia kom ut med påsar. Jag köpte frukt. (Bra jobbat, Åsa!) Billigare. OCH tråkigare. Men ljuvligt i smaken!

Superfräsch frukt för inga pengar i Chinatown

MMMMMMango!

Lägger ut den här bilden bara för att göra mina barn avundsjuka...he he he... (grym mor va?) Ni minns hur det smakade i Thailand då vi var där? ....
(Sax och påse? Det är kniv och skärbräda alltså för kvällen)

Stora, förlåt, gigantiska skyltar överallt.
Just den här får mig att tänka på mina barn igen.
Fast på ett fint sätt.
Inte på ett mango-grymt sätt

Måste ju hålla upp imagen (inte hålla igen magen, utan The Image) för syrran också om all mat (var länge sen jag skrev nåt om det va?) Idag blev det en Italiensk restaurang, trots alla fina ord i menyn tog jag makaroner och köttbullar. Känns som hemma på nå vis... Och idag åt jag bara två köttbullar :-)

Pasta och köttbullar får mig också att tänka på barnen.

Sen hände nåt fantastiskt. Då vi väl tagit oss hem från utflykten var klockan mycket, vi hann sträcka ut oss i några minuter och planera att vi vill se show ikväll igen. Mamma Mia tänkte vi! Tuffa gick vi dit o kollade sista-minuten-priset en halvtimme innan. Då tänker man att man ska få gå in billigt. Icke. 175 dollar skulle de ha.  Typ 1100 kr, per biljett. Så vi sa nej tack. Gick till nästa ställe som var måndagsstängt (Rain - Beatles tribute show) och googlade nästa ställe... måndagsstängt (Lion King Musical)

Kvart i åtta var klockan då nästan gav upp. Frågade i receptionen på hotellet och han nämnde i förbifarten att ikväll finns... Priscilla... "men den börjar ju om 12 minuter"... Vi frågade stirrande om vägen och tre minuter i åtta satt vi bänkade inne på teatern med betydligt billigare biljetter än vad som tidigare erbjudits.

Det här - mina vänner - är en av mina coolaste, varmaste, häftigaste upplevelser i show-väg:

Musikalen med ökennamnet...

Fotat ifrån programbladet, det får man säkert inte
men det här kan vara värt att sitta i fängelse för...:-)

En enda stor gigantiskt Dragshow. Jag gillar inte det egentligen. (kan väl bero på den kvalité man sett tidigare) Och hade jag vetat att det var just Dragshow, så kanske jag aldrig hade gått. Vilken förlust det hade varit för mig. Får mig att tänka på så många andra förluster jag kanske gör utifrån gamla föreställningar och uppfattningar....
Så mycket värme och humor och allvar i en stor, fluffig, glittrig show med vackra människor, sångröster och kläder. Och som handlar om hur svårt det kan vara att vara just människa. Särskilt om man inte följer "normen"...
Stämningen i publiken var också en upplevelse. Vi supportade hela vägen med applåder, visslingar och skratt! Stående ovationer från slutnumret och fram till ridå...Magic!

Så om ni ska till NY och funderar på Chicago eller Priscilla, så skulle jag varmt rekommendera den senare.

Skönt med ett sånt avslut på dagen efter en lite märklig, ovanlig dag.  Väl hemma igen: Blogga och äta mango:-)

Cia sover i en tältsäng.
Kanske inte riktigt vad vi hade tänkt.

Nu ber vi till Gud att allt ska flyta på och att alla flyg går som vanligt i veckan, då det börjar dra ihop sig för hemresa...

Film nummer tio

New York, New York

Nyheten om Osama Bin Ladens död har spridit sig och det firas här utanför på gatorna. På TV säger de att man ska hålla sig ifrån folksamlingar, så vi är på hotellrummet. Men klockan är i och för sig halv två på natten.
Nu först har jag tid att blogga :-)
Så med tanke på tiden så ska jag vara kortfattad.

Promenad till en katedral där vi trodde det skulle vara Gospel. Det var det inte, men vi fick oss en predikan i en knökfull (säger man så inom kyrkan?) lokal. Kanske 2000 personer.

Vi stod längst bak i St Patrics Cathedral.
1 Maj och de firade nåt med påven.
Visst låter jag insatt...?

När vi upptäckt att det här blir inget Gospel, så åker vi "hoppa-på-av-bussar" mot Harlem!

Tursistiskt - jajjamän!
Praktiskt - jajjamän!

När man kommer mot Harlem får man leta efter vita människor. Man känner sig annorlunda helt enkelt. Men efter lite köp av bling-bling av en gatuförsäljare, så fick vi tips om en kyrka runt hörnet där det skulle finnas pågående högmässor (eller vad dom kallas). Utsidan var inte så märkvärdig:

Kyrkan i Harlem

Ett tjuvtaget kort inne i kyrkan
Blev ju så där, men stämningen....!

Men insidan...! Från gatan var det en dörr och vips var vi inne mitt i en predikan. En vitklädd från församlingen visade oss platser mitt i kyrkan. Vi stack ut. Alla andra var tipp-topp med dräkter, hattar, glitter, flour, högklackat. Jag hade shorts.. underdressed, yes!

Tänkte inte riktigt på klädstilen.
Här dessutom med shoppingpåse..

Men inför Gud är vi alla lika, så han fick nöja sig med mina jeans-shorts idag. Ungefär 5 minuter efter vi hade kommit in i kyrkan så började stämningen att öka.. folk ställde sig upp och dansade, sjöng med och vi rycktes med och stod upp vi också. Och vips så kom det fram en tamburin eller en tvättbräda och visp (inte vips igen alltså, utan en stålvisp) ur kvinnornas handväskor.  Alla var med och bidrog till stämningen med sång och musik.  Pastorn pratade, eller snarare prat-sjöng med en inlevelse och engagemang som jag aldrig upplevt. Det var en riktig annorlunda och häftig upplevelse. Inte så där präktigt religiöst och stelt som jag upplevt många gånger hemma i kyrkan.
Ett annat exempel var när det var nattvard. Vad tänker jag då... en lugn och fin och gärna mollstämd melodi som spelas medan församlingen tysta går fram och tar nattvarden. ..Inte här..! Det dansades fram till altaret och bandet spelade riktigt härlig gungande Soul i en klappvänlig takt. Och texten verkade alla kunna också. Så vi gick verkligen uppfyllda därifrån!

Efter lite kaffe, fika och shopping (!) så åkte vi vidare med bussen. Lite bilder från "taket" på bussen:

Reklam, reklam

Central Park

Taxi och Poliser
Det dominerar trafiken
och så bussarna då förstås

Ont i nacken av allt man stirrat uppåt
Skyskrapor överallt..

Fick tag i biljetter til Chicago, så det var bara åka hem och piffa lite och så ut på stan igen!

Kön var lång in till teatern.

En vacker gammal teater.
Ambassador Theatre

Nu tror ni att det var fantastiskt att gå och se en Broadway show. Det var det inte, tyvärr. Jag tyckte flera nummer var riktigt proffsiga och det var vackra och duktiga människor med. Men huvudrollen "Roxie Heart" var tyvärr riktigt dålig. Första låten hon sjöng tänkte jag.. what? (ja, jag tänker på engelska redan)
och trodde att nu måste det ha hänt nåt, att det är en akutinsatt vikare eller nåt.
Då teaterproffset Cia rynkade på näsan bredvid förstod jag att jag inte var ensam. Nåväl. Hon gjorde några nummer riktigt bra och det fanns andra lysande stjärnor, men absolut inte nån höjdarupplevelse denna kväll.

Så då drog vi vidare, efter föreställningen, till Broadway Comedy Club. Och där hände nåt fantastiskt. Jag (och Cia) fick visa legitimation....!!! 21 års åldersgräns. Måste vara för att vi gått upp lite i vikt och då slätas ju ansiktet ut lite grann.

Utslätade fejs

Bildbevis när Cia visar leg...!

And her leg...!

Det var nog tio stycken som uppträdde i en liten lokal med  17 st i publiken. Tufft jobb för de på scen. Jag är förvånad att jag hängde med så pass som jag gjorde (i språket alltså) och hade en rolig kväll. Blev bara pinsamt ett par, tre ggr (då man vill försvinna eller låtsas skratta så där tillgjort HA... HA...Ha a a) Svårt att se dålig stand-up då man är så få i publiken. Roligt att få vara delaktig då vi är så få (de intervjuade typ alla varifrån vi kom osv) Så trots publikantalet så tycker jag att de som jobbade i kväll var riktigt duktiga. Och aktuella. De gjorde grejer om Bin Laden, 20 minuter efter nyheten kommit ut.

Nu några timmars vila innan vi ska göra en annan del av NY i morgon. Kram till alla där hemma!

Mellan Washington och New York

Vackert i Washington

Valborgsmässoafton. Hade jag inte Facebook skulle jag inte ha haft en aning.  Här i USA så känner dom inte Valborg.  

Jag minns då kidsen var små och allt var lerigt och luktade krutrök  då man kom hem med en kladdig krovbit kvar längst ner i ryggsäcken… vilken härlig tid:-)

För att inte tala om då jag var tonåring och hade fest på Strömlida och cyklade nedför backen. Jag har ärr kvar än.

Varken fester, korvar eller smällare saknar jag - men jag saknar kidsen och min underbara stora familj just nu.

Men nu är det inte så många dagar kvar på resan och jag ska suga det göttaste ur dessa dagar. Ser fram emot New York och dess äventyr!

Idag har vi i alla fall sett Vita huset. Fem staket, några vägar, en gigantisk gräsmatta och en "bassäng", en massa vakter och polisbilar… och SEN vita huset. Baksidan av vita huset var fin i alla fall. Och vi fick oss en härlig promenad i alla fall. I en stad som faktiskt förvånade mig! Sån otroligt stor stad, huvudstaden, och ändå så rent och fint och välskött. Med gamla hus och nästan inga skyskrapor. Gröna fina områden och lätt att hitta med bokstavsgator och nummer. M-21. Där bodde vi, på ett jättefint hotell, Mariott.

Alldeles för lite med ett dygn här. Men man kan ju åka tillbaka...

Baksidan av Vita huset

Bara fem staket mellan mig och Obama

Så här nära kom man.
T.o.m vakter på taket

Sen åkte vi en cykeltaxi (blåsta igen, typ 10 dollar för två kvarter. Skulle gått fortare att gå) och hittade gallerian Marcy´s. Så det var lätt att fördriva en dag i Washington. 

Ännu en turistfälla...Men kul:-)

När vi kom till tågstationen tog vi vår lilla lapp som vi skrivit ut hemma, höll den framför en streckkodsläsare och vips, hade vi två tågbiljetter i handen. Såna enkla saker i livet förundras jag över. Lättroad.

Sen fick vi veta att om vi "tippade" (dricks) The Redcaps, på Amtrack (typ SJ) så skulle vi få gå på tåget tidigare och dessutom få hjälp med bagaget.  Så jag och Cia åt medhavd Sushi på tåget långt innan "alla andra" fick kliva på. Förundrad igen. Trevlig konduktör och filmskapande gjorde sen tågresan både enkel och rolig.

Trevlig kille

Vacker station
och Cia!

New York imponerade stort direkt! Tågkonduktören följde oss hela vägen upp ur tågstationen och drog min väska och visade oss vägen till taxibilarna. Och inte ville han ha pengar...! Däremot mitt telefonnummer. Kul kille.

Tågkonduktören och min röda väska!
Som inte längre vill fälla in handtaget, så jag får
dras med den utstående.
Handtaget alltså.

Hotellet blev väl ingen större Aha-upplevelse då sängen var stor nog att rymma ett förälskat par. På höjden. Men vi bor jävligt centralt och Cia sover i en extrasäng. Resväskorna får inte plats. Men NY är fantastiskt!

Hotellpersonal ringer in en extrabädd

Gul taxi - Äntligen i NY!

Lördagskvällsvimmel...!
jag kan bara säga...Wow.....

Återkommer...!