Highway one - Succé och besvikelse

Gröna sköna vyer genom bilfönstret

Morgon i Obispo och vi har just vaknat till en ny dag. Lördagmorgon och vi ska ta oss till LA idag.
Som ni säkert förstår så har jag varit arg på mig själv för min glömska... körkortet hemma och man ska göra en Roadtrip... Nu verkar inte min ilska hjälpa särskilt mycket, utan jag får istället gilla läget och sitta på passagerarplats i bilen. Jag är kartläsare och pekar ibland med hela handen åt Cia - förunderligt att hon inte är irriterad på mig. Det är många filer och skyltar ibland, men gårdagen gick helt otroligt bra.
Bara en "felkörning" och ett fall.

För Er som inte känner mig så väl, så är själva ramlandet en del i mitt liv. När jag var liten trodde jag det berodde på dålig balans (eller rättare sagt jag blev intutad det av alla andra), har haft perioder då jag skyllt på annan obalans, men har förstått i vuxen ålder (läs ifjol) att det beror på mina dåliga leder.  Ska ta tag i sjukgymnastiken då jag kommer hem.

Pratade med syster innan vi åkte iväg igår och man tycker att hon borde fråga om vi har fint väder, om vi shoppat nåt, om allt är bra.. nädå.. hennes fråga var: "Ha dö folle na då?" (översatt till svenska: Har du ramlat något då?) Det är kärlek, det.
Ett skrapat knä och tillhörande skrattattack - har så sjuk humor att jag skrattar hysteriskt åt alla som ramlar, inklusive mig själv - det gjorde att syrran fick rätt den dagen.



Felkörningen då.. ja, ja.... det var skyltar där det stod "Highway 1 closed 12 miles ahead"... men vi tänkte att då har dom väl dragit om vägen (typ Sveriges orangea pilar), så vi körde på. Helt plötsligt var den bara avstängd. Ingen förklaring om varför, hur länge och om vart vi skulle åka istället.  Cia hoppade ur bilen och frågade (en kille från kustbevakningen typ:) Vart ska vi köra? Och han svarade: Det beror på vart ni ska... kul kille. (tydligen snygg också och jag är inte ett dugg avundsjuk, men det tog en jävla tid att fråga om vägen...) Glad i hågen kom hon tillbaka med en lapp: Här är vår GPS!
(då jag tidigare nästan hade slängt vår lånade i backen eftersom den bara ville vara i Grand Canyon. förlåt Olov)

vår tillfälliga GPS

Nåväl, lite besviken... eller rättare sagt riktigt besviken över att missa två av våra "huvudmål" på vägen - Big Sur och Hearst Castle - så körde vi tillbaka. Några gråtlåtar med Eva Cassidylåtar senare och lite choklad, så gick det över.

En ljuvlig stund vid Carmel by the sea

Som tur var hade vi stannat (innan felkörningen) vid Carmel. En riktigt liten pärla vid havet. Njöt av små pittoreska hus och en fika plus stora härliga vågor vid havet. Så ett skönt stopp hade vi efter denna highway one. Därefter blev det US 101 som tog oss vidare. Även den en mycket vacker väg!

Nu dags att dra vidare. Jag längtar efter körkortet, långkalsongerna, hångel och svenskt kaffe. Annars är livet perfekt.

(P.s Niklas. Vi sa att vi skulle lämna skammen hemma, men jag är för präktig! Och sen kan jag inte skriva ALLT här va?)

Läs också Cia´s blogg: www.fastercia.blogg.se