Dagen innan avfärd till sockerberoende-kursen, laddar jag med semlor. Smart? Nää. Sjukt? Njaää. Desperat? Joo.
Tänker att jag aldrig mer ska få äta nå gott. Att nån kommer och tar snuttefilten från mig och säger: "nu är du stor nog att klara dig utan den där"
Men vem ska trösta på kvällarna nu då? När tristessen och ensamheten kommer smygandes så är det ju så gott med kvällsfika. "ja, men äta måste man ju få göra iaf. Idag har jag ju varit så duktig! Ja, men liite synd är det nog om mig ändå..."
Mackor. Mmmm
SmörgÅsa borde jag heta...
Nåväl, kanske blir det värre än vad jag tänker mig, eller så blir det inte så farligt. Hur som helst har jag tänkt hänge mig (roligt svenskt ord det där, hänge.. Örhänge eller HÄNge)
Jag brukar göra det på kurser, hänge mig alltså, fast alltid med en viss skepticism i bakgrunden. Nu kommer nån att tänka att det inte alls är att hänge sig om man är skeptisk. Men jag kan hänge mig, nyfiken och ifrågasättande. Om man tar in ny kunskap som det abborren sväljer hela kroken med metet, kan det vara svårt att få bort den där kroken. Det kommer att kännas som om man har ett sår i magen väldigt länge efteråt. Då är det lika bra att fundera om man ska svälja allt eller bara nosa lite nyfiket.
Huvudsaken inte ledaren börjar tala som om det här är det ENDA som ska rädda världen och mänskligheten. Då blir jag misstänksam. Tar bort ditt eget sätt att tänka på.
Är nog mest rädd för min egen förändring ändå. Det är ju tryggt att tänka samma tankar, att göra samma saker och se att livet ser likadant ut "day by day". Med nya tankar, kommer nytt agerande och nya upplevelser! Längtar efter det och ändå så rädd...!
Som min mycket kloka vän Håkan brukar säga: "du är en mycket sjuk människa"
Och så ler han så där finurligt... Och vi vet bägge två att insikt är första steget till förändring:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar