Naturligt

Skickade igår ut mail till familj, vänner och bekanta om min blogg.
Roliga kommentarer kommer som svar..
Någon undrar hur detaljerad jag kommer att vara ;-)

Personlig men inte privat är väl ett bra ledord, va?

Så lite bakgrund kanske?

Mitt liv har varit fantastiskt på många sätt och vis, en trygg och bra uppväxt, ett långt och lyckligt äktenskap nästan hela vägen. Två underbara, ljuvliga, fantastiska små barn (som vuxit upp!!) Ett gäng syskon som stöttar och alltid finns där. Några riktigt nära vänner. Ett gäng härliga kompisar och kollegor. Ett alldeles enastående roligt jobb.

Antagligen därför det känns extra jobbigt då livet sen börjar innehålla "tråkigheter".


Min bästa vän och livskamrat försvann ut ur mitt liv.
Min far försvann från detta liv. (Även om han tyckte själv att han var klar här på jorden och längtade "hem" till mamma, som gick bort i Alzheimers).
Mina barn flyttade hemifrån.
Naturliga händelser. Inga naturkatastrofer. Men i mitt perspektiv, med jordaxeln rakt upp i arslet, så snurrade livet onaturligt. Och ensamt.

Två och ett halvt år har passerat och jag har tagit många beslut om att gå vidare. Så nu är huset sålt, jag bor i en lägenhet i stan (med fantastiskt läge!), barnen har blivit sambos (en i Umeå och en i Piteå) och jag har börjat hela igen. Ensamheten har börjat övergå till att jag trivs i mitt eget sällskap. Jordaxeln snurrar vidare...

Så den här resan ser jag som ett nytt kapitel i mitt liv. För att ha kul självklart, men också symboliskt för att avsluta det förra kapitlet. Och för att få nya glada minnen så inte sinnet fastnar i gamla tråkiga minnen.

Jag är sååå värd detta.





Alive again...!